Tjeggelvasområdet
innehåller lämningar och miljöer som väl speglar områdets utveckling. Här finns
boplatser av stenålderskaraktär, fångstgropar, lämningar efter den samiska kulturen
som till exempel härdar, visten och sommargravar men även tjärdalslämningar,
ledbomsupplag efter flottningen samt välbevarade nybyggen och fjällägenheter som väl
visar på ärjemarkskulturens livsbetingelser.
Fångstgropar
Området ligger inom förfjällsregionen och består av sjösystem hörande till
Piteälvens källflöden. Vid Häikaluokta och vid Saddegavva hittar man idag skörbrända
stenar, avslag och skrapor. Dessa lämningar visar att området redan under förhistorisk
tid varit attraktivt. Inom området finns också fångstgropssystem.
Denna fångstmetod har nyttjats allt sedan stenåldern och fram till
1864 då den förbjöds. I fångstgroparna fångades älg och vildren medan vildrenen
ännu fanns. Gropfångsten skedde främst under hösten och groparna grävdes där de
stängde av djurens vandringsleder. Ofta lades anläggningarna mellan naturliga hinder som
berg, sjöar och myrar.
Samiska visten
Området har också länge nyttjats av samerna. Detta visar bl.a. de samiska
härdar som finns spridda runt om i området och de kåtatomter som finns i närheten av
Västerfjäll och vid Stenudden. Under 1700-talet hade nåjden Annah Vuolla sitt viste på
ön Suddumsuolo.
Det var vanligt att samer som av en eller annan anledning förlorat sina renar eller
som genom bofasthet ville hävda sina marker tog upp nybyggen. Det första nybygget som
togs upp inom området var Västerfjäll, som 1863 upptogs av samen Enar Jonsson Ståntje.
När avvittringen skedde i Arjeplog blev Västerfjäll ett hemman som ännu idag är
oskiftat.
Fjällägenhet
År 1867 togs beslutet om upprättande av en odlingsgräns ovan vilken ingen odling
eller upptagande av nybyggen fick ske. Detta innebar att de flesta gårdarna i området
var olagliga. Problemet löstes genom en ny lag, antagen 1915, som gjorde att dessa
bosättningar blev överförda till fjällägenheter. Detta innebar att bebyggelsen ägdes
av brukaren men marken arrenderades av staten. Dessa fjällägenheter hade också
skyldighet att härbärgera statliga tjänstemän på resa i området. Många av nybyggena
i detta område upptogs av familjer från Västerfjäll.
Ärjemarkskulturen
I detta område har ärjemarkskulturen av nödvändighet varit rådande. Det har
inneburit att man i första hand försörjt sig på jakt, fiske och boskapsskötsel,
eftersom markerna inte alls varit lämpliga för odling. Fiske, jakt, skogsbeten och
myrängar har nyttjats över vida områden, långt från bostället och ärjemarkskulturen
har också inneburit att varje gård har haft "äganderätt" till långt från
gården liggande jaktmarker.
Inom området finns rester av fällor av olika slag, grävda kanaler
till översilningsängar och slåttermyrar. Andra binäringar som var viktiga var
renägande och flottning. Intill Skuppe ligger bomupplag och i vattnet finns stenkistor
som minner om flottningen som upphörde här 1967.
Först på 1920-talet bröts väg fram till området, till Stenudden. Området
är fortfarande till stora delar väglöst land och mycket glest bebyggt med endast ett
fåtal gårdar. Levnadsmönstret har inte ändrats mycket över tid och så sent som in
på 1970-talet var varje gårdsenhet i stort sett självförsörjande.
Gårdar i Tjeggelvas
Västerfjäll
Upptogs 1863 av samen Enar Jonsson Ståntje. Med sina tre gårdar var Västerfjäll
den största bosättningen runt Tjeggelvas och därför blev det där kapellet anlades
1955. Större delen av bebyggelsen är uppförd under 1900-talet. Nya hus byggdes främst
under 1930- och 40-talen, men de äldsta enkelstugorna står ofta kvar på gårdarna. I
Västerfjäll används de idag som uthyrningsstugor till fjällvandrare som passerar på
Kungsleden.
| Västerfjäll
var den största bosättningen runt Tjeggelvas. Klicka för större bild. Foto:
Jan-Olov Westerberg. |
 |
På gårdarna här
finns också rökkåtor. De äldsta husen är oftast omålade medan 1900-tals bebyggelsen
är rödfärgad eller målad i ljusa oljefärger. I byns närhet finns igenväxande
slåttermyrar med sommarfähus och igenväxande ängsmark med en stor ängslada.
Ramanj och Akkapakte
Nybyggarna i Västerfjäll hade en fäbod vid Akkajaur och den började uppodlas
under 1880-talet. På denna fäbodvall insynades ett nybygge vid denna tid och detta
skattlades 1890 under namnet Akkapakte. Även detta hemman är fortfarande oskiftat.
Ramanj och Akkapakte består av två gårdsenheter med tillhörande inägor. På
gården i Ramanj finns två äldre bodar, en enkelstuga samt en huvudbyggnad och
ladugårdsbyggnad från 1900-talets förra hälft. Akkapakte består av två välbevarade
gårdar omgivna av öppna slåttermarker. Mellan dessa två besättningar går endast en
stig och man måste färdas både till fots och med båt för att ta sig fram.
Skierfa
I Skierfa finns två gårdar. En av dessa, belägen på en höjd omgiven av
myrodlingar, bebos fortfarande året runt. Förutom bostadshusen finns en ladugård och en
sommarladugård. Inägorna är omgärdade av en gärdesgård. Myrodlingar, diken och
gårdstun slås och här finns även kor, tjur, kalvar och getter.
Häika
Häika har ett modernt boningshus bland den äldre bebyggelsen som består av en
sommarladugård, ett boningshus och en ekonomibyggnad som delas av ett portlider, en
jordkällare och ett båthus. Läget är typiskt på sluttning ner mot vattnet i skydd av
Pällatjåkko. I området finns dessutom två båtlänningar, en tjärdal och resterna
efter en spånhyvel. Inom området har endast Stenudden fått elektricitet.
Fjällkarta BD 14 Kvikkjokk-Jäkkvikk
