Mellan barrskogen och
kalfjället i Norrbotten finns en smal bård av subalpin björkskog, fjällbjörkskogen.
Träden utgörs av små och knotiga s.k. fjällbjörkar, som inte är någon egen art utan
en underart till glasbjörken (Betula pubescens). Detta smala bälte sträcker sig
vanligtvis inte mer än 100-200 höjdmeter.
Det är smalast i öster där klimatet är mer kontinentalt, med lägre nederbörd och
något varmare sommar, och omfattar där ofta inte mer än några tiotal meter i höjd.
Ibland kan barrskogen på östliga lågfjäll gå ända upp mot kalfjället, men är då
starkt uppblandad med björk.
I de västligaste fjällen, där klimatet är mer maritimt, med hög nederbörd med
mycket snö och svala somrar, kan björkskogsbältet gå flera hundra höjdmeter högre
än barrskogen. I flack terräng blir björkskogsbältet som bredast. Längst i norr,
mellan Karesuando och Torneträsk, finns den största sammanhängande björkskogen i vårt
land, vilken täcker mer än tusen kvadratkilometer.
Fjällbjörkzonen
varierar i omfång också beroende på läge. I en dalgång kan björken nå 100 meter
högre på den sydvända sidan än på den nordvända. Olikheter beror också på
utsatthet för vind vilket i sin tur påverkar var vinterns snömängder ansamlas.
Myrstråk drar ner gränsen.
Fjällbjörken kräver att medeltemperaturen en hel månad överstiger +10 grader. Den
tiden behövs för att de nya skotten ska hinna mogna och förvedas. I Sarek ligger
fjällbjörkens trädgräns vid 850 m, vid Torneträsk vid 750 m.
Två växtsätt kan urskiljas. I snöskyddade lägen blir skogen enstammig och
föryngring sker med frön. Där snöskyddet är dåligt är det däremot vanligt med
flerstammiga björkar. Från en rot kommer flera stammar i alla åldersstadier och
resultatet blir mer busklikt.
Fjällbjörkskogen kan delas upp i två typer: hedbjörkskog och ängsbjörkskog.
Hedbjörkskogen
Den vanligaste fjällbjörkskogen är hedartad. Den har sin utbredning på de
magraste och näringsfattigaste markerna utmed fjällkedjan. Björkarna blir sällan
höga. De är ofta mycket vridna eller bågböjda av vinterns snötryck. Hedskogen är
också gles och sikten bli därför god. Övriga växter är få.
Benämningen hedbjörkskog är ett vitt begrepp som omfattar flera olika typer av
fjällbjörkskog, från skarp hed med kråkbär och renlavar över mossrik
blåbär-kråkbärsskog till frodigare och mer örtrik lågörtsskog med stort inslag av
små ormbunkar som ekbräken och hultbräken.
Eftersom björkskogen utgör ett relativt smalt bälte mellan barrskog och kalfjäll
har den de flesta växterna gemensamt med dessa regioner, framförallt med den lågalpina.
Det finns dock några växter som, trots att de även finns över större delen av landet,
är speciellt framträdande eller talrika i fjällbjörkskogen. En växt som bör nämnas
är hönsbär med sina vita "blommor". Den är mycket karakteristisk för den
mossrika björkskogen där nederbörden är hög, och kan bitvis täcka marken helt.
Likaså är inslaget av videbuskar och låga enbuskar större här än i någon annan typ
av skog.
Typiska växter i hedbjörkskogen är: kråkbär, blåbär, dvärgbjörk, vide, en,
kruståtel, hönsbär, norsknoppa, gullris, kovall, midsommarblomster och små ormbunkar
som ekbräken och hultbräken.
Ängsbjörkskogen
Växtligheten i ängsbjörkskogen är ofta bland det frodigaste man kan förställa
sig. Den består av högvuxet gräs och lika högvuxna örter såsom tolta, brudborste,
kvanne, nordisk stormhatt, flädervänderot, strutbräken, smörbollar,
midsommarblomster, rödblära, hässlebrodd, hundkex och smörblomma. Ofta finns också
andra trädslag såsom sälg, rönn och hägg samt buskar av gråal, röda vinbär och
olika viden. Om det är lätt att vandra i en hedbjörkskog råder här motsatsen. Under
björkarna kan viden sluta sig till svårpasserade snår.
För att så frodig vegetation ska kunna förekomma behövs rikligt med vatten och
näring. Därför träffar man på ängsbjörkskogen i nederdelen av långa sluttningar.
Det regnvatten som trängt in i marken längre upp i sluttningen tar åt sig näring på
vägen ner genom marken och tränger fram längre ner då marken blir övermättad, sedan
sipprar det näringsrika vattnet fram i det översta marklagret där växterna har sina
rötter. Fenomenet kallas för rörligt markvatten och är de bästa förhållanden som
finns för uppkomsten av rik växtlighet i skogen.
Ängsbjörkskogen är också tillhåll för myggen. Högre upp blåser vinden ofta helt
undan plågoandarna, men här trivs myggen. Våra flyttande fåglar, som lövsångaren,
blåhake och flera mesarter, återkommer just när försommarvärmen kläcker fram i mygg
och andra insektslarver. De lever till stor del på myggen, så utan mygg och larver
uteblir fågelsången.
I Kvikkjokkstrakten finns ängsbjörkskog som är som ren urskog. Det är i
Tjuoldavágge (Tjuoltadalen).
Nationalparken Pieljekaise avsattes med motiveringen att bevara ett område med fina
ängsbjörkskogar.
 |
Myrens
guld - hjortronet. Klicka för större bild. Foto: Klas Wallmark. |
Myrmark
Fjällens myrmarker är av flera olika typer med skogsgränsen som viktigaste
skiljelinje. Myren kan delas upp i två typer, kärr och mosse. Kärret är fuktigare
genom att det får sitt vatten från grundvattnet och håller mer näring. Mossen får
endast vatten som regn och blir då mycket näringsfattigt.
På kalfjället är myrarna om regel grunda och utbildas som torra kärr och därmed
lätta att vandra över, oftast med bara ett fåtal arter på. I skogslandet är myrarna
talrikare och ofta mer varierade både vad gäller fuktighet och utformning. Vid
kalkpåverkan är myrmarkerna ofta av stort botaniskt intresse, speciellt i sluttande
terräng. Växter på myren är bland annat ängsull, polarull, hjortron och
fjälltätört. Den fattiga myrens karaktärsväxter framför andra är olika typer av
vitmossor.
