Människor levde av jakt och fiske under lång tid och höll sig även med tama renar, som dragdjur och packdjur, för mjölkning och som lockdjur vid vildrensjakt. Under 1600- och 1700-talen blev renskötseln huvudnäring.

Det finns många likheter, men även skillnader, mellan de förhistoriska jägarnas och renskötarnas bruk av landskapet. För jägaren var renen huvudsakligen ett bytesdjur, medan den däremot för renskötaren ingick i hans kapital, renhjorden. När människorna övergick till renskötsel kom sättet att röra sig i landskapet att styras av renarnas betesbehov. Renen vårdades och familjerna flyttade med renen till olika betesområden. Man fick ett mobilt levnadssätt med täta flyttningar efter renarna naturliga flyttningsvägar.

De spår dessa jägare, fiskare och renskötare kan vara svåra att upptäcka för det otränade ögat. Länge har också fjällvärlden betraktats som en orörd vildmark, men fjällområdet utgör ett samiskt kulturlandskap och arkeologer hittar varje år nya kulturlämningar i tidigare oinventerade områden. Spår efter samisk bosättning kan förutom som synliga lämningar eller lämningar som hittas vid arkeologiska undersökningar också visa sig också i ort- och platsnamn samt i muntliga traditioner och berättelser.

Spår efter jägare och renskötare i Norrbottensfjällen