Varför blir det
kallare på hög höjd?
Orsaken till att det blir kallare högre upp är att lufttrycket minskar och luften
därmed utvidgar sig när den stiger, och när luft utvidgar sig och går det åt energi.
Energin tas från luftens värme varför luftens temperatur minskar allteftersom luften
stiger uppåt och utvidgar sig. Kall luft klarar inte att hålla lika mycket vatten som
varm luft, därför kondenseras vattnet ut när det kyls ner tillräckligt (jämför
dagg).
Man kan se detta fenomen på de moln som ibland förekommer på en viss höjd runt
fjälltopparna eller ovanför dessa. Vid den höjd där molnen börjar, där håller
luften en så låg temperatur att vattnet i luften börjar kondenseras ut. Denna typ av
molnuppkomst kallas orografisk molnbildning, d v s att moln bildas av luft som tvingas
uppåt av höjder i landskapet.
Temperaturinversion
Som ovan nämnts blir luften kallare ju högre upp man kommer. Detta gäller dock
inte alltid. Under vissa betingelser kan det omvända råda, d v s det blir kallare
längre ner på en fjällsluttning. Det uppstår en s k temperaturinversion. När
inget molntäcke hindrar värmestrålningen från jordytan från att stråla ut i rymden
sjunker temperaturen fort nära marken. Detta sker vid lång frånvaro av solens värme,
alltså främst nattetid och under midvintern.
När luften kyls ner blir den tyngre och rinner nerför sluttningarna där den till
slut ansamlas i svackor och dalgångar. Det är här temperaturerna blir lägst och de
riktiga köldhålen återfinns. Uppe på höjderna rinner kalluften undan och det blir
därför inte lika kallt. Som exempel kan nämnas att medeltemperaturen under
köldperioder vintertid är ca 10 grader lägre i Kvikkjokk, som ligger i en dalbotten ca
300 m ö h, än på 2000 meters höjd i Sarek.
Även sommartid kan dalbottnar fungera som köldhål där kalluften ansamlas under
klara stilla nätter. I vissa dalgångar kan klimatet bli så kallt att man får en
omvänd zonering eller trädgräns. Barrskogen kan på en sådan sluttning ha en gräns
uppåt mot björkskogen men också en gräns nedåt så att det blir björkskog även på
dalbotten. I björkskogsregionen kan det istället bli fjällhed på dalbotten och
björkskog i sluttningen ovanför.
Vad betyder mest för vegetationen - kylan om vintern eller värmen om
sommaren?
Den som upplevt fjällen om vintern, med sina snöstormar, isande kalla
midvinterdagar och stora snömängder förvånas kanske över hur levande landskapet kan
vara sommartid. Hur kan t ex björkarna överleva vintern, i denna vindpinade och
ogästvänliga miljö? Faktum är att det i mindre grad är vinterns mörker och kyla som
begränsar vegetationen: Begränsande faktorer är istället medeltemperaturen sommartid
och vegetationsperiodens längd.
Permafrost
Ordet permafrost betyder ordagrant ständig tjäle och är ett fenomen som är
vanligt förekommande på våra breddgrader runt norra halvklotet. I Skandinavien är det
dock ovanligt och mycket sparsamt förekommande. Norra Skandinavien befinner sig vid den
klimatiska gränsen för uppkomsten av permafrost. Sporadisk permafrost kan förekomma i
Sverige utmed och strax öster om fjällkedjan, från breddgrad 66ºN och norrut,.
Det är framförallt i myrmarker man finner den ständigt frusna marken, och då i form
av palsar. Men det finns sällsynt även permafrost i fast mark. Exempel på områden är
Stora Sjöfallet, Könkämäälvens dalgång norr om Karesuando samt i Padjalanta.
Varför finns då inte någon utbredd permafrost i vår nordliga fjällregion? Främst
har vi Golfströmmen att tacka för vårt förhållandevis varma klimat, utan den vore
här arktisk tundra. Årsmedeltemperaturen är i större delen av fjällområdet förvisso
under noll grader och teoretiskt räcker detta för att permafrost skall kunna uppstå.
Det finns dock ett annat villkor som måste uppfyllas i så fall, nämligen avsaknaden
av snötäcke. Snötäcket vintertid fungerar som isolering och minskar markens
värmeförluster avsevärt. Med det snödjup av närmare en meters mäktighet som normalt
råder i fjällen och nordligaste Norrland, och snötäckets varaktighet vilken oftast är
mer än 6 månader, krävs istället en årsmedeltemperatur lägre än -3°C för att
permafrost skall kunna uppstå.
Dessa förhållanden är sällsynta samt endast fläckvis förekommande
i vårt land. Endast i nordligaste Lappland, i lokala köldhål eller i
högfjällsområden kan årsmedeltemperaturen bli så låg. Därför är förekomsten av
evig tjäle begränsad till små, lokala permafrostfläckar där förhållandena är de
rätta.
I fjälltrakter med större barblåsta fläckar vintertid eller allmänt
snöfattiga områden kan fenomenet uppstå vid högre årsmedeltemperaturer än -3ºC. På
1960-talet upptäckte två forskare ett sådant permafrostområde med utbildade
tundrapolygoner vid Gieddávrre (Kieddejaure) i Padjelanta, öster in Staloluokta.
Vanligast är områden där tjälen vissa år, eller under en rad av år, inte hinner
gå ur marken men som normalt är tjälfria sommartid. Palsar är ett exempel på
fläckvis permafrost i myrar och ger sig tillkänna som stora ständigt frusna torvflak
eller -kullar som höjer sig markant över myrytan.
