Det är
framförallt det hårda klimatet som ligger bakom de flesta anpassningarna bland djur och
växter. Fjällen och den arktiska tundran tillhör vad man kan kalla "livets
randområden", d.v.s. att miljön ligger på gränsen för vad växter och djur
klarar av. Ju längre norrut mot polen man kommer och ju längre upp på fjället, desto
färre djur och växter klarar av de kärva klimatiska förhållandena. Längst upp finns
knappast något liv alls utan bara snö och is.
För djur och växter finns olika faktorer som fungerar begränsande för deras
utbredning.
Om man ser till växterna i fjällen är det ofta klimatet och miljön på växtplatsen
som är de begränsande faktorerna. I de gynnsammaste miljöerna finner man de
konkurrensstarka växterna som dock har höga krav på växtplatsen. I de kärvaste
miljöerna, t.ex. på vindblottor, i snölegor och på hög höjd finner man istället
konkurrenssvaga växter som är anpassade att klara svåra livsbetingelser.
Ett bra exempel på hur konkurrensen och klimatet kan påverka olika växter är
fjällbjörkskogens läge. Björkskogen begränsas uppåt av klimatet, vilket ger upphov
till skogsgränsen, och nedåt av barrträdens konkurrens, vilket ger upphov till
barrskogsgränsen.
För växterna är de begränsande faktorerna främst medeltemperaturen sommartid,
växtsäsongens längd och om det finns ett skyddande snötäcke eller inte.
På grund av det kärva klimatet på kalfjället finns många "brister" som
behöver kompenseras genom olika anpassningar.
Den långa vintern gör att det t.ex. blir ont om tid för att fortplanta sig och för
att hinna växa och utvecklas. Den ofta låga temperaturen under växtsäsongen gör att
näringen i marken inte löses ut lika lätt, och att processerna i växten inte går lika
snabbt.
Fortplantning
Det vanliga sättet för växter att föröka sig är att bilda en blomma, för att
locka insekter som befruktar den och sedan bilda frön som gror och bildar nya plantor.
Den korta växtsäsongen, speciellt på höga höjder eller på sent framsmältande
mark (snölegor), gör det svårt för växterna att hinna med den sexuella
fortplantningen, d.v.s. blomning, korsbefruktning och frömognad.
| Ormrot
är en växt som använder sig av axgroende skott (vivipari) för att föröka sig.
Växten skjuter ut ett skott som sedan gror som en egen planta. Klicka för större bild. Foto:
Sunna Kuoljok. |
 |
Detta har
gynnat uppkomsten av alternativa lösningar. I fjällen och andra arktiska eller alpina
trakter är vegetativ (könlös) förökning särskilt vanlig. De flesta fjällväxterna
har dock kvar möjligheten att sexuellt fortplanta sig (dvs de blommar) men
frösättningen är oftast dålig och avkomman blir fåtalig. Det är helt enkelt säkrare
och på kort sikt mer lönsamt att strunta i den sexuella fortplantningen.
Den könlösa förökningen kan ske på flera olika sätt. Växten kan bilda:
- Groddknoppar/groddkorn - fröliknande korn som bildas i bladvecken. Växter som
använder sig av denna metod är t.ex. knoppbräcka och lopplummer
- Axgroende skott (vivipari). Växten skjuter ut ett skott sedan som gror som en egen
planta. Så gör t.ex. fjällgröe och ormrot.
- Rhizom - underjordiska utlöpare. Växter som använder sig av denna metod är t.ex.
styvstarr och polarull
- Stoloner - rotslående utlöpare ovan jord. Så gör t.ex. revlummer och plattlummer.
- Rotslående grenar - grenar som kryper efter marken slår efterhand rot. Kråkbär
använder sig av denna metod.
- Apomixis - fröna bildas utan befruktning. Så gör t.ex. fjällblära och många
daggkåpor.
Långlivade dvärgar
Tillväxten hos vedartade växter är mycket långsam på grund av den korta
växtsäsongen och låga temperaturen. Men många av fjällväxterna kan bli mycket gamla.
Att vara långlivad är en överlevnadsstrategi när fortplantningen knappt hinns med och
tillväxten är dålig.
Det mest kända exemplet är enen som faktiskt är det "trädslag" som blir
äldst i Norden. I norra Finland har man funnit en fjäll-en som var 1070 år gammal,
medan det svenska rekordet är från Tjahkkelij (Tjakkeli) i Sarek och "endast"
ligger på 840 år.
Rekordet har dock de lavar (bl.a. kartlav) som växer på klippor och stenar på
fjälltopparna och som på grund av sin ytterst långsamma tillväxt kan vara flera tusen
år gamla.
De växter som främst sprider sig vegetativt blir, åtminstone om man ser till den
genetiska individen, ytterst långlivade. I teorin kan de ha "evigt liv". T.ex.
kan alla exemplar av styvstarr på en plats vara genetiskt identiska, d.v.s. att de alla
är avknoppningar från en och samma individ, vilken kan ha grott från frö för flera
hundra år sedan.
Anpassat växtsätt
De blåsiga förhållanden som råder i fjällen har till stor del satt sin prägel
på vegetationen. Vinden utsätter växterna för mekaniska påfrestningar (de kan blåsa
av), den sopar bort snön på utsatta platser och den ökar avdunstningen. Karakteristiskt
för fjällväxterna eller "fjällraserna" av låglandsväxter är deras
småvuxenhet och att de ofta ser ut som miniatyrer av deras större släktingar.
Krypande växtsätt
Krypande växter är vanligast på vindpinade platser. Kråkbär t.ex. slingrar sig
tryckt efter marken på vindblottorna. På så sätt får vinden inte grepp om växten.
Vinden reduceras dessutom kraftigt av ojämnheter närmast marken såsom stenar, grus och
vegetation. Växten utnyttjar också den värme som bildas när solen lyser på marken.
Det är vid solsken och svag vind ofta betydligt varmare närmast marken än en bit upp.
 |
Både
kråkbärsris och ripris (ripbärsris) växer tryckt efter marken. Klicka för större
bild. Foto: Per-Allan Kvickström. |
Kuddformigt
eller tätt tuvat växtsätt
Ett kuddformigt eller tätt tuvat växtsätt, som hos fjällglim, fjällgröna och
många mossor, är bra för att skapa en gynnsammare temperatur inne i växttuvan. Vid en
undersökning om arktiska växters anpassningar till klimatet uppmättes inne i en tuva
purpurbräcka en temperatur av +3.5ºC medan det i luften var –12ºC. Tala om
växthuseffekt!
| Fjällgröna
har ett tuvat växtsätt. Klicka för större bild. Foto: Klas Wallmark. |
 |
Kuddformiga
växter fångar också upp en del finkornig jord och små växtdelar som förs med vinden
och får på det sättet ett visst näringstillskott.
Behåring
För att klara värme- och vätskeförluster orsakade av vinden har många
fjällväxter kraftig behåring. Vinden avtar i stort set helt innanför behåringen
varför den inte kommer åt växtens bladytor. Detta minskar avdunstningen avsevärt och
det har dessutom visat sig att temperaturen närmast växten är högre än
lufttemperaturen i övrigt, trots vinden.
Växande snödjupsmätare
Många växter, speciellt vedartade ris och buskar, är helt beroende av ett
skyddande snötäcke under vintern. De grenar och toppar som sticker upp ovanför snön
torkar bort under vårvintern när solen värmer. De väcks till liv av värmen utan att
ha tillgång till vatten eftersom resten av växten är frusen. Växten har drabbats av
frosttorka.
En och speciellt dvärgbjörk är väldigt känsliga för frosttorka. Man kan faktiskt
använda dem som levande snödjupsmätare. Så högt som enen eller dvärgbjörken växer
på fjällheden, så djup är snön på den platsen.
Snömärkeslaven ger upplysning om hur djup snön blir på platsen, Det är en mörkt
brungrön skorplav som växer på björkstammar. Dess krav på snöskydd är precis de
motsatta jämfört med t.ex. dvärgbjörken. Den vill inte ha något skydd utan växer
ovanför det största snödjup som normalt råder på platsen. I fjällbjörkskogen ser
man ofta hur alla björkstammar lyser vita upp till en viss höjd. Ovanför breder laven
ut sig och färgar stammen brunsvart.
När snö driver ansamlas den på läsidan om föremål. På vindpinade platser kan man
ofta se enar och dvärgbjörkar växa på läsidan av stenar. Där bildas en snödriva som
ger det erforderliga skyddet. På så sätt kan man använda dessa buskars växtsätt som
indikator på den dominerande vindriktningen på platsen. Detta är något som är bra att
känna till vid placeringen av en stuga i fjällvärlden.
När
stugan byggs är det viktigt att man gör tvärtom mot vad de små buskarna gör och
låter dörröppningen hamna på vindsidan. Om man ställer stugan så att dörren hamnar
på läsidan får man mycket jobb i framtiden med att skotta bort snön som ständigt
ansamlas mot dörren.
