Av de ca 700 växter som
förekommer i fjällområdet är det endast ca en tredjedel som kan betraktas som egentliga
fjällväxter, d.v.s. växter som enbart förekommer i fjällen. Övriga växter
utgörs av låglandsarter med förekomster i större delen av landet samt nordliga
arter, vilka har en nordlig utbredning och sina största förekomster i fjällen.
Exempel på fjällväxter är fjällsippa, isranunkel och krypljung; exempel på
låglandsarter är blåklocka, blåbär och smörblomma; exempel på nordliga arter är
tolta, fjällskråp och fjällnejlika.
Låglandsarterna i fjällen har ofta avvikande utseende från de som
växer söderut och på lägre höjd. Vanligtvis är de mer småväxta och har ofta färre
blommor. De utgörs av fjällformen av arten, d v s en ras som förekommer i
fjällen. Om man t ex jämför en blåklocka från kalfjället med låglandsformen av
samma växt ser man tydligt skillnaden i utseende.
De egentliga fjällväxterna delas sedan vidare in i fyra olika
utbredningstyper:
nordligt unicentriska – arter som endast finns från
Norrbottensfjällen och norrut till Nordnorge. Ganska många. Exempelvis kantljung,
fjällspira och fjällarnika.
sydligt unicentriska – arter som endast finns i den sydligaste
delen av fjällkedjan från Jämtland-härjedalen till Sydnorges högfjäll. Få arter.
Exempelvis gullspira
bicentriska – arter som finns både i norr och i söder men inte
där emellan. Exempelvis fjällklocka, snöarv och lapsk alpros
ubikvisita – finns i hela fjällkedjan. De flesta fjällväxter.
Exempelvis fjällsippa, dvärgvide och purpurbräcka.
Att en del fjällväxter har dessa speciella utbredningar anser man har grund i
fjällväxternas invandring efter istiden. Många forskare anser till exempel att en del
växter skall ha övervintrat på isfria platser längs norska kusten, dels i Sydnorge
dels i nordligaste Norge. Därav skall de nordligt samt sydligt unicentriska arterna
liksom de bicentriska ha fått sin nuvarande utbredning.
Numera har bilden av fjällväxternas invandring breddats och de flesta
forskarna är ense om att bilden inte är så enkel och att invandringen av många växter
har en mer komplicerad bild med flera olika invandringsvägar.
Våra skandinaviska fjäll delar sin flora dels med Arktis och dels med Alperna
i söder. Detta har också sitt ursprung i växternas olika invandringsvägar efter isens
tillbakadragande. Endast ett fåtal arter är endemiska, d.v.s. unika för Skandinavien,
t.ex. fjällvivan, fjällarnika och Laestadius vallmo.
