I det samiska kulturlandskapet finns kulturlämningar som är av fysisk art, som
boplatslämningar och fångstgropar. Men kulturlandskapet kännetecknas också av
icke-fysiska lämningar. Dvs. den kunskap människor har om landskapet omkring sig. I
kulturlandskapet ingår kunskaper om ortnamn, heliga fjäll och sjöar och platser med
speciella traditioner.
De spår
som finns efter mänsklig kultur före modern tid är lågmälda och kan därför vara
svårupptäckta. Spår efter människor är t.ex. förhistoriska boplatser, förhistoriska
kokgropar, fångstgropssystem och andra fångstanläggningar, gravar, offerplatser, heliga
fjäll och andra kultplatser, fynd av båtar och skidor. Till boplatslämningar hör t.
ex. stalotomer, kåtatomter, härdar och olika förrådsanläggningar.
Jägare och fiskare
De äldsta spåren efter människor finner vi längs med de stora fjällsjöarnas
stränder. Boplatser utmärks av eldstäder och gropar för matlagning och för förvaring
av föda samt av redskap som skrapor, pilspetsar och avfall från redskapstillverkning.
Den äldsta kända boplatsen ligger vid sjön Gårtjejávrre (Kårtjejaure) väster om
Stora Sjöfallet. Den är över 7 000 år gammal. På samma boplats finns även
lämningar från senare tider som visar på en kontinuerlig användning av landskapet.
Tusentals fångstgropar vittnar om jaktens betydelse under årtusenden. Sedan
stenåldern har människor anlagt gropar i system som skurit av djurens vandringsleder. En
del system har kombinerats med stenarmar och spärrstängsel för att leda vildrenen till
fångstgroparna. Jakt med fångstgropar förbjöds så sent som år 1864.
Stalotomter, kallas även stalotomtningar, är förhistoriska jaktboplatser som
förekommer utmed renarnas vandringsstråk i de högre belägna fjälldalarna. I närheten
av dem återfinns ofta fångstgropar och offerplatser. Stalotomterna kan vara lämningar
efter bågstångskåtor. De framträder som en oval eller rund vall runt ett nedsänkt
golvplan.
Renskötarens landskap
På 1600-talet blev den nomadiserande tamrenskötseln den dominerande näringen
för samerna. Tidigare hade man hållit några renar som drag och packdjur, för
mjölkning och som lockdjur vid vildrensjakten. Renens betesbehov och tillgång till
bränsle kom hädanefter att styra människorna i t ex valet av boplatser. Lämningar
efter renskötseln, när man levde nära renarna och mjölkade vajorna under sommaren, är
t ex. boplatser, kalvningsland, skiljnings- och mjölkningsgärden, ledarmar och
spärrstängsel. Ett övergivet viste kan igenkännas genom en frodig växtlighet, rester
efter tält- och torvkåtor, övervuxna eldstäder och källargropar.
Nybyggen i Laponia
Enstaka nybyggen har anlagts inom Laponia, bl. a i Sjaunja och Muddus. Nybyggarna
har kombinerat boskapsskötsel med ängsbruk och jakt och fiske.
Råvaruutnyttjande
Redan på 1600-talet förekom råvaruutvinning då silver bröts i fjälltrakterna
väster om Kvikkjokk. Denna gruvsatsning startade 1659 och fortgick fram till 1702
Under det senaste århundradet har delar av landskapet omformats dramatiskt
genom stora ingrepp vid exploatering av olika naturresurser. Särskilt gäller det en
omfattande vattenkraftsutbyggnad under 1900-talet. Redan under 1910-talet påbörjades
utbyggnaden av Porjus kraftstation, som berörde Stora Lulevatten. Utbyggnaden följdes av
Suorvabygget som berörde fjällsjöarna väster om Suorva.
Arkeologiska inventeringar
Fram till 1997 hade i stort sett ingen heltäckande inventering av fornlämningar
och andra kulturlämningar berört världsarvsområdet. Men under de senaste årens
fjällinventeringar så har också delar av Laponia inventerats. De relativt få
arkeologiska undersökningar som före dessa ägt rum i Laponia har till stor del varit
dokumentation och undersökningar i samband med regleringen av Stora Lule älv.
(Källa Mulk, Inga-Maria: Laponia – Lapplands världsarv. Norrbotten 1997)
