| . Besöka Laponia
Renskötsel
Kulturland-
skapet
Naturen
i Laponia
Områden i Laponia
Vad
är ett världsarv?
Lästips om Laponia
|
. NATUREN I LAPONIA
Laponia uppvisar en
enastående variation av naturtyper. Det är inte stor likhet mellan en glaciär på
Sarektjåhkkå, där renarna om sommaren söker svalka, och en myggsurrande myr i Muddus.
Sjaunja och Muddus i öster är en lågslätt på urberggrund. Området bildar landets
största sammanhängande myrland med urskogar av gran och tall. Under maj och juni månad
är fågellivet oerhört rikt med sångsvan, änder, vadare och pilgrimsfalk.
 |
Fjällbjörkskogen
i Suobbatdaleb i Sarek. Klicka för större bild. Foto: Klas Wallmark. |
Mot
väster reser sig den egentliga fjällberggrunden allt högre och djärvare ju längre in
i Sarek och Stora Sjöfallet man kommer. Inget område i Sverige är så rikt på
glaciärer: Här finns omkring hundra stycken. Här är järvens, lons och björnens
marker och älgstammen i Sarek är ovanligt rik och storväxt. Den allra västligaste
delen av fjällområdet, Padjelanta (Bádjelándda), utgörs av en bördigt högslätt på
kalkberggrund. Här är floran rik och under lämmelår kan man möta fjällräv, labb och
den vita fjällugglan.
Berggrunden
Fjällkedjan bildades för ca 100 miljoner år sedan i samband med tektoniska
rörelser i kontinentalplattorna pressade upp de bergarter som var avsatta mellan den
europeiska och den nordamerikanska plattan. Under årmiljonerna har glaciärer, vind och
vatten eroderat ner lagren till dagens geologiska landskap. Den senaste inlandsisen
försvann för ca 10 000 år sedan.
Östra delen av Laponias berggrund består av bergarter som tillhör den
"Baltiska urbergsskölden", bergarter som bildades för ca 1,8 miljarder år
sedan och till stor del utgörs av granit och gnejs med inslag av mäktiga diabasgångar
och gabbroida kroppar. På urberget vilar den skandinaviska fjällkedjan uppbyggd av olika
sedimentära och vulkaniska bergarter. Stora delar av Padjelanta (Bádjelándda) berggrund
utgörs av mjuka skiffrar med inslag av kalksten och serptinskollor.
Det är lätteroderade bergarter som bygger upp det mjukt böljande
landskapet som är så karakteristiskt för Padjelanta (Bádjelándda). Sareks dramatiska
landskap är uppbyggt av hårdare bergarter bildade i samband med urbergets vulkaniska
verksamhet. Bergarter som rycktes med i samband med överskjutningen bildade skollor
växellagrade med de sedimentära bergarterna.
I fjällområdets östra del bildar skollberggrunden långsträckta branter med
stup, som kallas glinten. Branten är gränslinjen mellan skandinaviska fjällkedjans
berggrund och urberget. I glinten förekommer opåverkade, ofta fossilförande bergarter
som ligger kvar på den plats där de bildades till skillnad från de överskjutande
lagren i Padjelanta (Bádjelándda) och Sarek som är flyttade.
| Granskogen
i vinterskrud i Muddus nationalpark. Klicka för större bild. Foto: Klas
Wallmark. |
 |
Barrskog
Barrskogen i Laponia ingår i det norra halvklotets boreala skogsbälte och utgör
en västlig utpost av taigan. Barrskogen omfattar med än tusen kvadratkilometer och är i
princip opåverkad av modernt skogsbruk. Det märks bl.a. på den rika förekomsten av
gamla träd och stående och liggande torrstammar. De är viktiga för många
utrotningshotade lavar, svampar och insekter.
Barrskogens karaktär påverkas av de naturliga bränderna och brandspår
förekommer överallt i Muddus och Sjaunja. De äldsta tallarna har varit med om många
bränder. De skogsbestånd som av naturliga skäl har skonats från bränder hyser andra
växter och djur som sprider sig långsamt. Markskiktet i barrskogen är ofta dominerad av
olika risväxter, men på torra platser kan det domineras av ett lavskikt.
Björkskog
Stora arealer i Laponia täcks av björkskog. I fjällen är det björken som
bildar skogränsen, medan det i nästan alla andra bergsområden på jorden är barrträd
som växter på de översta höjderna. I Laponia går björkskogen upp på en höjd av ca
600-700 m ö h. Den växer främst i Sjaunja och östra Sarek. I Muddus saknas
nästan helt björkskog.
Fjällbjörken blir inte alls lika gammal som gran och tall, som mest ca 100
år. Granen kan blir över 400 år och tallen mer än 700 år. Där marken är fuktig och
näringsrik i fjällbjörkskogen utvecklas en frodig skogstyp med högväxta örter som
skogsnäva, smörblomma, ormbunkar, nordisk stormhatt och torta.
Sveriges äldsta tall
Sveriges äldsta kända tall finns i Laponia i Muddus nationalpark. Den har
uppnått den aktningsvärda åldern av minst 711 år. Forskare har konstaterat att tallen
i Muddus har överlevt skogsbränder åren 1413, 1507, 1596 och 1771. Normal blir en tall
250-400 år gammal om den får växa fritt.
 |
Vidsträckta
myrland breder ut sig i östra Laponia. Här i Muddus nationalpark. Klicka för större
bild. Foto: Klas Wallmark. |
Myrar
Inom Laponia finns stora arealer myrar. De skiftar mycket i karaktär och utgörs
av olika typer. Stora öppna myrar med många sjöar och gölar är vanliga i Muddus och i
Sjaunja. Där är också vanligt med en mosaik av myrar och skogar som växer på holmar
och åsar. I Sjaunja finns flera vackra palsmyrar. Palsar är kullar eller flak av torv
med en iskärna, som bildas vid permanent tjäle.
Rishedar
På kalfjället dominerar rishedarna. På platser med snö som ligger kvar länge
brer ofta örtrika ängar ut sig. Särskilt i Padjelanta (Bádjelándda) är ängen
vanlig. Längs fuktstråk i dalgångarna är videsnår vanliga. I den högalpina zonen,
över 1 300 meter, finns få kärlväxte och där växer skorplavar och levermossor.
| Fjällhed
vid Darreluoppa i Padjelanta nationalpark. Klicka för större bild. Foto:
Per-Allan Kvickström. |
 |
Kärlväxter
Inom Laponia finns mer än 600 olika kärlväxter. Några få av dem är endemer,
dvs. de finns endast här och ingen annanstans i den skandinaviska fjällkedjan. De
kalkrika delarna av Padjelanta (Bádjelándda) är bland de mest artrika miljöerna i
Skandinavien med mer än 400 kärlväxter.
Djurliv
Många av djuren hör hemma i skogslandets mosaisk av urskog och myr. Genom
orördheten från skogsbruk samlas fler djur här än i omgivningarna där skogbruk
pågår. Det märks bl.a. på tjäder och mård som är vanligare inne i Muddus än
utanför.
Fjällämmel är endemisk i skandinavens fjälltrakter. Men det finns flera
andra smågnagare i Laponia som är mer spridda, t.ex. gråsidig sork, skogssork och
mellansork. Antalet smågnagare växlar mycket år från år. Eftersom smågnagarna utgör
basföda för många andra djur påverkar den här dynamiken andra djur, som t.ex. ugglor,
andra rovfåglar, fjällräv, rödräv, vessla, hermelin och mård.
I Laponia finns rovdjur, som havsörn, kungsörn, jaktfalk, pilgrimsfalk, stenfalk,
tornfalk, järv, björn och lo. Björn och lo föredrar skogslandet och är vanligast i
Sjaunja och Muddus samt i Sareks östra dalgångar. Vargen har tidigare funnits i
området, men för närvarande finns ingen fast vargstam. Fjällräven är på
tillbakagång.
Av klövvilt finns ren och älg. Alla renar är tamdjur, dvs. de har en ägare. I
Ráhpavágge (Rapadalen) finns Europas enda älgstam fredad från jakt och här är
älgarna ovanligt storväxta. Älgen och renen gör årstidsbundna betesvandringar, på
hösten mot skogslandet och på våren mot fjällen.
Fåglar
Det har observerats 150 fågelarter i de östra delarna av Laponia. Därav häckar
100 arter regelbundet. På myrarna häckar många vadare, gäss och sångsvan. Det finns
även gott om småfåglar, kanske mest frekventa i skogslandet. På fjällheden är
ängspiplärka, blåhake, lappsparv och stenskvätta karaktärsfåglar. Fjäll- och
dalripa är också vanliga och båda övervintrar ovanför skogsgränsen. På kalfjället
förekommer många vadare. |
