Abisko nationalpark
representerar de nordliga lapplandsfjällens särart. Här har ljuset arktisk prägel och
landskapet är grandiost. Nationalparken utgör en dalsänka som inramas av ståtliga
fjällmassiv i söder och väster och av Torneträsks vattenvidder i norr. Den domineras
av ofta välväxt och örtrik fjällbjörkskog som högre upp på kalfjället ersätts av
rishedar och ängar.
Fjällbjörkskogen
Fjällbjörkskogen bär spår av massiva angrepp från fjällbjörkmätarens larver. I
mitten av 1950-talet blev björkarnas lövverk kalätet över stora ytor i nationalparken.
På dessa platser är skogen fortfarande gles med många murkna och döda träd.
Ovanför björkskogen förekommer också helt öppna ytor, sk subalpina hedar.
Det finns också en nedre skogsgräns som har sin förklaring i Torneträsks avkylande
effekt på lokalklimatet. Den övre skoggränsen ligger kring 700 m ö h. Strax därunder,
särskilt på fjället Njulla, framträder tydliga gator i skogen, med brutna träd där
laviner regelbundet går fram.
Klimat
Abisko är en av de solrikaste platserna i landet. Ofta är det en tydlig lucka i
molntaket över området. Det beror på att fjällen i väster orsakar regnskugga.
Årsnederbörden brukar stanna kring 300 mm. Efter istiden har klimatet troligen varit
varmare än idag. Det vittnar Abiskodalens gamla tallar om. De växer isolerat på ett
stort avstånd från tallskogarna i öster.
 |
Abiskojåkken
rinner i en djur kanjon sista biten innan utloppet i Torneträsk. Klicka för större
bild. Foto: Lars Olsson |
Berggrunden
Genom parkens dalsänka från sjön Abiskujávri (Abiskojaure) till Torneträsk rinner det
friskt strömmande vattendraget Abiskueatnu (Abiskojåkka). Före mynningen passerar
jokken i en vild kaskad en 20 meter djup kanjon. Bergväggarna där är stupbranta och
uppvisar ett bra tvärsnitt av områdets geologiska byggnad. Bergarterna ligger i
utpräglade lager staplade på varandra. De lyftes upp ur det gamla Altantiska havet och
försköts mot öster, som enorma bergartsskivor sk. skollor, då fjällkedjan bildades
för 400 miljoner år sedan.
Hårda skiffrar växellagrar med bl.a. gulvit dolomit, en bergart som under namnet
Abiskomarmor brutits liten skala högre upp efter jokken. Fjällmassiven består
huvudsakligen av lätt vittrade skiffrar utom i söder där den hårda bergarter amfibolit
bygger upp fjället Girun (Kieron).
Den kalkrika berggrunden i nationalparken ger en särpräglad flora. Längs Abiskueatnu
(Abiskojåkka) och på fjällen Sloahtta (Slåttatjåkka) och Njulla växer flera av
fjällvärldens mest sällsynta växter. Abisko är jämte Bádjelándda (Padjelanta)
något av en fjällens örtagård.
(Källa: Sveriges Nationalparker, utgiven av Naturvårdsverket 1983)
