| . PADJELANTA NATIONALPARK -
Naturförhållanden
Padjelanta är ett av
fjällvärldens naturskönaste områden. Det byggs upp av böljande slätter, mjukt
rundade bergsryggar och vidsträckta vattenytor. För att vara ett högnordiskt
fjällområde är det ovanligt öppet och tillgängligt. Till det bidrar också
ängsmarkernas stora utbredning. Men vidden är samtidigt ganska väl inramad av höga
fjällmassiv i väster, söder och öster.
Det finns också några betydande fjälltoppar som bryter av de horisontella linjerna
inne i Padjelanta. Den högsta är Jiegnáffo (Jeknaffo), 1 836 m ö h. Även
Gierggevárre (Kierkevarre) och Álátjåhkkå är höga fjäll. Inom nationalparkens
sydvästra del ligger en av landets största glaciärer, Ålmmåjiegna (Ålmåjiekna).
Fjällslätter på en nivå kring 800-900 m ö h dominerar emellertid
topografin. Nationalparkens lägsta punkt (540 m ö h) ligger vid Guvtjávrre
(Kutjaure) i norr.
I det närmaste unika för fjällen är sjöarna Vastenjávrre och Virihávrre centralt
i nationalparken. Få andra fjällsjöar uppvisar en sådan vattenvidd som dessa. Både
sjöarna avvattnas mot norr via Vuojatädno till Stora Lule älv.
Så gott som hela nationalparken ligger ovanför skogsgränsen. Rishedar är
dominerande vegetationstyp. Ängsmarker har också stor utbredning och omfattande
videsnår finns särskilt i nationalparkens östra delar. Några mindre
björkskogsbestånd växer vid Virihávrre. I nordväst upptar flacka hällmarker
betydande ytor. Klimatet är mycket nederbördsrikt (1 800 – 2 000 mm/år)
Berggrund
Nationalparkens flora är extremt artrik för fjällen. En av orsakerna till det
är berggrundens kalkrikedom. Lättvittrade, kalkhaltiga sandstenar och skiffrar finns
inom hela området. Botaniskt intressanta bergarter finns också i de många massiven med
serpentinsten vid nationalparkens västra delar. Dessa har bildats av vulkaniska magmor,
som trängde upp i berggrunden vid fjällkedjeveckningen. Floran på den i kemiskt
hänseende basiska och tungmetallrika serpentinstenen är mycket speciell med ett fåtal
växter som växer i dvärgform istället för normal storlek.
Geologiskt intressanta bildningar är en del av terrängformer som vittnar om
inlandsisens påverkan i området. Det mest påtagliga spåret från istiden är
Gisuristerrasserna (Kisuris-) i nordväst. Dessa utgör egentligen ett stort delta som
byggdes upp i en smältvattensjö. Deltat utmärks av mycket jämna terrassytor som
markerar olika nivåer på sjöns yta.
Söder om Staloluokta finns en annan intressant terrängform, det är fjällen största
koncentration av tundrapolygoner. De uppstår när marken spricker i månghörniga ringar
på grund av stark kyla. I sprickorna bildas efter hand iskilar och när dessa smälter
samlas finjord i dem. Nu växer dvärgbjörk i sprickornas finjord vilket framhäver
polygonmönstret som därigenom kan iakttas vid vandring över heden.
(Källa: Sveriges Nationalparker, utgiven av Naturvårdsverket 1983) |
