| . NYBYGGARE I LAPPMARKEN
1670 förslog
Västerbottens landshövding Johan Graan att en organiserad kolonisering av lappmarken av
svenska och finska bönder borde äga rum. Johan Graan höll vid den här tiden på med
ett register över samiskt ägd land och vatten. Han ansåg att samer och nybyggare utan
problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna
skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och
boskapsskötsel.
Lappmarksplakatet
För att väcka intresset att flytta norrut tillkom Lappmarksplakatet 1673. Där
stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa
gå ut som soldat i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan vid den här tiden
ansågs som väsentligt stadgades att nybyggarna inte fick störa samerna i deras
näringsutövning och inte heller ta upp land på deras skatteland, utan bara sådan mark
som ansågs obrukad.
1695 förnyades Lappmarksplakatet. Nu underströks att nybyggarna skulle röja åker
och äng och att överflödig svedjning inte fick förekomma. I Kemi lappmark hade
nämligen inflyttningen av nybyggare medfört stora problem för samerna. Det var dit de
flesta nybyggarna sökt sig och de svedjade marken där de drog fram.
För samerna i Kemi lappmark var ännu jakt och fiske de viktigaste
näringarna och svedjningen gjorde att viltet försvann. I domstolen fick nybyggarna böta
för att de förstörde marken, men svedjningen upphörde inte. Under de följande
århundradena trängdes därför samerna i Kemi lappmark bort.
Intresset för att flytta till Lappmarken var dock svagt och endast några få
nybyggen anlades. 1749 kom därför lappmarksreglementet. Här fastslogs än en gång att
nybyggaren i första hand skulle ägna sig åt odling och kreaturshållning. För att han
inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han däremot inte ägna sig
för mycket åt jakt, däremot hade han rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Nu
öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna.
Gränsdragningar
Från statligt håll förstod man så småningom att samernas näring hade svårt
att klara sig i konkurrensen med inflyttande. 1751 fastställs därför Lappmarksgränsen.
Bönderna vid Bottenvikskusten betraktade inlandet som sina jaktmarker och fiskevatten.
När staten ville öka nybyggandet i, ansågs konkurrensen från kustbönderna vara ett
hinder. Därför fastställdes lappmarksgränsen år 1751. Väster om gränsen skulle
bönderna från Bottenvikskusten inte längre få fiska och jaga, utan bara samer och
nybyggare.
Under 1800-talet tog kolonisationen fart, bland annat som ett resultat av
industrialiseringen och de ökande uttagen av skogsråvara. Konflikterna mellan samer och
nybyggare blev allt fler. Den fortskridande kolonisationen framtvingade därför en
gränsdragning mellan nybyggarnas ägor och vad som ansågs vara kronomark, vilket skedde
genom avvittringsförrättningar.
I samband härmed förordnade regeringen att en gräns skulle bestämmas mellan
den egentliga fjällbygden och odlingsbar mark. Denna gräns, odlingsgränsen, blev
sedermera uppdragen i terrängen i samband med avvittringen under senare hälften av
1800-talet. Denna gräns skulle skydda samerna mot den ökande kolonisationen. Väster om
odlingsgränsen skulle inga nybyggen få anläggas. I det området skulle samerna få ha
sina renar året om utan störning. Öster om gränsen skulle samerna bara få vara med
sina renar från oktober till april.
Odlingsgränsen
kom dock inte att bli det skydd för samerna som den var tänkt som. När gränsen kom
till fanns redan åtskilliga nybyggen i området och man fortsatte att ge tillstånd till
nya bosättningar. Dessutom kom redan inom kort en mer omfattande exploatering att äga
rum i och med utvinnandet av de naturresurser som fanns väster om odlingsgränsen, som
skog, malm och vattenkraft.
| Lappmarksgränsen och odlingsgränsen fortsätter genom Västerbotten.
Klicka på kartan för större bild. |
 |
|
