Samebyarnas gränser och betesområden fastställs av länsstyrelsen genom administrativa beslut. Dessa gränsbeslut kan omfatta de s.k. åretruntmarkerna där renskötseln får bedrivas hela året samt samebyns övriga betesområden, vinterbeteslanden.

Sedan urminnes tider har samerna fört sina renar över de riksgränser som efterhand fastställts, för att nyttja betestillgångarna. Ännu idag sker norsk renbetning i Sverige vintertid och svensk renbetning i Norge sommartid. Detta regleras genom en renbeteskonvention mellan länderna.

Längs Torne och Kalix älvdalar, utövas en för Sverige och Norrbotten, unik form av renskötsel - den s.k. koncessionsrenskötseln.

Gränserna för en sameby kan omfatta hela samebyns betesområde, d v s åretruntmarkerna, där renarna får vistas hela året samt samebyns övriga betesområden, vinterbetesmarkerna.

Då kronan dels ville skydda samernas tillgång till jakt och fiske och dels ville reservera inlandet för kolonisation, drogs lappmarksgränsen upp under 1750-talet, för att skilja kustbygden från lappmarkerna.

Odlingsgränsen kom dock inte att bli det skydd för samerna som den var tänkt som. När gränsen kom till fanns redan åtskilliga nybyggen i området och man fortsatte att ge tillstånd till nya bosättningar. Dessutom kom en mer omfattande exploatering att äga rum i och med utvinnandet av de naturresurser som fanns väster om odlingsgränsen, t.ex. skog, malm och vattenkraft.

Ovan odlingsgränsen finns fjällsamebyarnas åretruntmarker, samt i vissa fall, delar av skogs-samebyarnas åretruntmarker.

Mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen finns till övervägande del skogssamebyarnas åretruntmarker. Fjällsamebyarna får använda betesområdet öster om odlingsgränsen och lappmarksgränsen, från och med den 1 oktober till och med den 30 april (Rennäringslagen 3 §).

Skogssamebyarna får använda betesområdet öster om lappmarksgränsen från och med den 1 oktober till och med den 30 april (Rennäringslagen 3 §).

Inom samebyarnas åretruntmarker - såväl fjäll- som skogssamebyarnas - får den som äger eller brukar mark, där renskötsel bedrivs, inte vid användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln (Rennäringslagen 30 §)

Renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge bygger på ett tillägg (lappkodicillen) till 1751 års gränstraktat mellan Danmark-Norge och Sverige-Finland. Kodicillen erkänner samernas rätt att fritt flytta inom sitt område oberoende av riksgränser. Kodicillen kan fortfarande anses ha giltighet.

Någon betesrätt över gränsfloden mellan Sverige-Finland finns inte. Genom en konvention från 1925 regleras hur renar som olovligen kommit över gränsfloden skall återföras till hemlandet.

För norsk renbetning i Sverige finns 6 områden avsatta i Norrbottens län. De benämns Maunu, Jalkis Vuoskåive, Njuorajaure, Patsajäkel, Älvsbyn och Storsund. Dessa får användas från och med den 1 oktober till och med den 30 april, förutom Patsajäkel som får användas från och med den 1 december till och med den 30 april och Jalkis Vuoskåive som får användas från och med den 1 januari till och med den 31 mars.

Betesområdena får inte användas för svensk renbetning med undantag av Njuorajaure och Jalkis Vuoskåive som får användas för svensk renbetning under den del av året då norsk renbetning inte är tillåten där.

Den skiljer sig från den renskötsel som bedrivs inom lappmarkerna på så sätt att den ger inte samerna i de s.k. koncessionssamebyarna någon självklar rätt att driva renskötsel. Rätten grundas på koncession eller tillstånd till same som prövas och beviljas av länsstyrelsen för viss tid - normalt fem år. De s.k. koncessions-tillstånden är personliga och kan inte utfärdas för annan än den som i rennäringslagens mening är same. I tillståndet regleras det antal renar koncessionshavaren själv får inneha samt det antal renar han får ta emot av de ägare eller brukare av jordbruksfastigheter som finns i koncessionsområdet.

Rennäringslagen