För sina vandringar mellan olika betesmarker utnyttjar renen bestämda vandrings- eller flyttleder som kan vara mycket gamla. I anslutning till lederna finns rast- och övernattningsbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Arbetet inom renskötseln påverkas starkt av väderleken och växlar mellan olika årstider. I näringsverksamheten ingår också jakt och fiske för egen konsumtion och för försäljning. För att underlätta arbetet används en rad anläggningar som hagar för att samla, skilja, märka och/eller slakta renarna och stängsel för att skilja olika grupper av renar åt eller underlätta flyttningarna. I anslutning till samlingsplatsen och gärden finns det också driftsbostäder – antingen privata eller kollektiva, som ägs av samebyn. Mot riksgränsen till Finland finns riksgränsstängsel som staten svarar för underhållet av liksom i de norska renbetesområdena i främst Troms fylke som utnyttjas med stöd av svensk-norska renbeteskonventionen.

Rovdjuren varg, järv, lo, björn och örn orsakar renförluster. Björn gör störst skada om den uppehåller sig i kalvningslanden. Örn dödar främst kalvar. Järv och varg kan förfölja enstaka renar och hela hjordar långa sträckor. Eftersom rovdjuren är fridlysta och samerna därigenom inte har möjlighet att skydda sina renar mot dem lämnar staten viss ersättning för att rovdjur finns i renbetesmarker.

Under 1998 tillkallade regeringen en särskild utredare att utreda frågan om en sammanhållen rovdjurspolitik med bl a uppgift att analysera behovet av förändringar i reglerna för ersättningssystemet för rovdjursskador på ren. Enligt direktiven ska utredningen vara färdig under 1999.

Under 1600- och 1700-talen utvecklades renskötseln så att tamrenen blev grundvalen för särskilt fjällsamernas försörjning. Renarna vaktades dagligen och samerna flyttade tillsammans med hjordarna. I och med att övervakningen av renhjorden blev alltmer intensiv kom renskötseln bli huvudnäring.

Under 1900-talet har renskötseln successivt inriktats på köttproduktion och den tidigare s k intensiva renskötseln har sedan 1950-talet ersatts av en extensiv renskötsel med kantbevakning av hjordarna vilket inneburit att hjordarna inte behöver stå under ständig tillsyn.

Under 1960-talet började renskötseln ta hjälp av tekniska hjälpmedel som kommunikationsradion och snöskotern. Tidigare bedrevs arbetet enbart till fots eller på skidor. Efterhand har andra maskiner tagits i bruk, t.ex. terränggående motorcyklar och helikoptrar. Utvecklingen i dag går emot att förbättra arbetsmiljön för renskötarna och minska renarnas stress genom att exempelvis använda hästar istället för motorcyklar i renskötseln. Miljöfrågorna blir också alltmer viktiga och sedan 1993 har rennäringslagen kompletterats med ett miljömål för rennäringen.

Renkött är ett magert kött med mild viltsmak. Det pris på renkött som renägaren får ut är avgörande för renskötselns lönsamhet. Under slaktsäsongen 1998/99 slaktades ca 49 000 djur i i hela landet vilket innebär att slakten ökat med ca 2000 renar jämfört med året innan. Kalvslakten har ökat kraftigt och uppgår nu till närmare 60%. Slaktvikten har därför minskat till 27,1 kilo i medeltal. Den totala kvantiteten renkött uppgick till 1 300 ton. När det gäller Norrbottens län så var antalet slaktade djur 17 500, vilket är en minskning med 2 000 djur renar jämfört med föregående år.

Renhjordens sammansättning betyder mycket för hur stor köttproduktion som ett betesområde kan ge. Genom ett rätt avvägt betestryck och ett klokt slakturval kan renhjorden få en bra sammansättning när det gäller kön, ålder och vikt.