| . SIJDDASAMHÄLLET
Det traditionella samiska
samhället var sijddasamhället. Det bestod av ungefär tio familjer. Varje sijdda hade
ett eget område, där bara sijddans invånare fick jaga och fiska. Sijddans medlemmar
förväntades visa solidaritet och lojalitet mot gruppen bl.a. genom att hjälpa till med
anskaffandet av föda. För den som inte kunde jaga själv, delade gruppen med sig av
bytena.
Skatteland
Sedan åtminstone början av 1600-talet har samerna betalat skatt till svenska
staten för sina markområden. Det var Karl IX som år 1602 reformerade skattesystemet,
eftersom han ville knyta samerna närmare svenska staten. Beskattningen skulle hädanefter
gälla samernas enskilda ägor. Det var de familjevist brukade områdena som bildade
underlaget för skattelängderna.
Varje hushåll kallades skattelapp och området kallades lappskatteland.
Det finns delade meningar om samerna ursprungligen ansågs äga dessa skatteland eller om
de bara uppläts med nyttjanderätt. Vissa forskare menar att samernas rätt till landet,
oavsett om det ägdes eller brukades, tidigare respekterades av staten och domstolarna.
Landen behandlades som fast egendom.
Lappskattelandet gick i arv och de kunde köpas, säljas, hyras ut och
förvärvas genom gåva, överlåtelse, testamente eller giftermål. Gränserna mellan de
olika skattelanden var bestämda och ingen fick utan vidare låta sin renhjord beta på en
annans skatteland.
Skogssamerna vistades på skattelanden året runt. Fjällsamerna hade skatteland
både vid sommarvistet uppe på högfjället och vid norska kusten samt på vår- och
höstlandet längre ner. För vinterbete hyrde de i allmänhet in sig på någon
skogssames land. Det fanns områden som var ett slags allmänning och vid flyttning hade
man rätt att vistas på en annans skatteland någon dag. Men för övrigt fick man betala
en avgift till skattelandsinnehavaren om man ville ha beta sina renar hos honom.
När renskötseln expanderade under 1700-talet ökade trängseln på betesmarkerna.
Skattelanden tenderas att delas upp in mindre enheter. Samtidigt uppkommer en konkurrens
med nybyggarna om rätten till land och vatten. När alltfler nybyggare börjar söka sig
norrut kunde samerna inte förhindra att de bosatte sig på skattelanden. Samernas rätt
när det gällde skattelanden försvagades.
Samerna kunde förlora sitt skatteland om myndigheterna ansåg att
jorden behövdes till odling eller något annat som ansågs som mer nyttigt än
renskötseln. Om samen förlorade sin renhjord av någon anledning och försökte
överleva på fiske eller annan boskapsskötsel på sitt lappskatteland var det inte
ovanligt att han blev av med sitt skatteland. År 1827 tillbakavisades samernas arvsrätt
till landet av norrbottniska domstolar.
I och med den första renbeteslagen 1886 förlorade samerna definitivt rätten
till sina lappskatteland. Den individuella rätten till land och vatten avskaffades och
istället omvandlades rätten till lappbyns mark till en gemensam bruksrätt för lappbyns
medlemmar. |
