När silverfyndigheten i Nasafjäll inrapporterades av samen Peder Olofsson knöts därför stora förhoppningar till fyndet. Staten hoppades att Nasafjäll skulle bli "de svenskes Västindien" och satsade stora resurser. Redan året efter det att rapporten om fyndigheten nått Stockholm, 1634, hade brytningen av malm påbörjats och byggnader för driften byggts.

Hyttplatsen förlades vid Sädvajaure, ca 12 km sydost om gruvområdet intill en bäck som kom att kallas Silverbäcken (Silbojokk). Hyttan förlades här, eftersom det fanns skog för både kolning och byggnationen, myrar som bete för boskapen och ett vattenfall som gav den kraft som produktionen krävde.

Förlustaffär
Gruvbrytningen i Nasa gav över taget inte de resultat man hoppats på. Anledningarna var flera. Dels var transporterna långa och mycket dyrbara på de dåliga transportleder som man tvingats anlägga ned till kusten, dels var silvermalmen inte så rik som man trott. Det var dessutom svårt att få arbetskraft till gruvan, eftersom arbetet innebar svåra umbäranden.

Arbetskraften var både unga män som fick välja mellan att arbeta i Nasafjäll eller skickas ut till kriget på kontinenten och kunniga yrkesmän från Mellansverige, många av tyskt ursprung. Antalet arbetare var som mest omkring 100. Förutom dessa fanns där även familjer och befäl.

Andra gruvbrytningsepoken
Intresset för brytning i Nasafjäll var inte över i och med detta. År 1769 fick några intresserade mutsedel för det gamla gruvfältet och 1770 beslöts det att ett bolag skulle bildas. År 1774 utfärdade bergskollegium privilegier för det nya Nasafjälls silververks bolag. Redan flera år tidigare hade man påbörjat bygget av den nya hyttan, Adolfström, som förlades vid Yraftsjön och en viss brytning vid gruvan återupptogs.

År 1774 gjordes en upptäckt av en ny fyndighet vid det som senare kom att kallas Gustafsfält och här satte brytningarna igång 1775. Denna andra Nasafjällsepok blev inte heller lönsam och företaget lades ned 1810.

Detta hindrade dock inte att ett Nasafjälls aktiebolag, bildat 1889, gjorde ännu ett försök att hitta en givande malmkropp. Det fanns stora planer på att frakta malmen på linbana till Ranadalen i Norge och därifrån med tåg till Mo i Rana för utskeppning. Planerna förverkligades aldrig.

Lämningar efter gruvepokerna
Sedan det sista Nasabolaget lades ned har gruvområdet legat öde och idag finns inom området fyra gruvområden. Överbergskullen med gruvor som upptogs av Piteåborgare 1640. Överberget med ett 20-tal gruvor där vissa av dem började brytas redan 1635 samt en kapellruin, en gravplats och ruiner efter stenhus bl.a. ett kokhus och en smedja.

Mellanberget med sina skärpningar och grunder efter gruvstugor från 1800-talet och Underbergsområdet som har två gruvor, den ena från 1600-talet och den andra från 1800-talets början, ruinen efter ett bokhus och slagghögar. Inom hela området finns också varphögar.