Det är
framförallt det hårda klimatet som ligger bakom de flesta anpassningarna bland djur och
växter. Fjällen och den arktiska tundran tillhör vad man kan kalla "livets
randområden", d.v.s. att miljön ligger på gränsen för vad växter och djur
klarar av. Ju längre norrut mot polen man kommer och ju längre upp på fjället, desto
färre djur och växter klarar av de kärva klimatiska förhållandena. Längst upp finns
knappast något liv alls utan bara snö och is.
För djur och växter finns olika faktorer som fungerar begränsande för deras
utbredning. För djuren är vintern kritisk med avseende på födotillgången, födans
kvalitet och energihushållningen.
Födobristen vintertid är det svåraste problemet för däggdjur och fåglar.
Anpassningarna till vinterförhållandena handlar därför till stor del om att hushålla
med energin. Tjock vinterpäls eller en isolerande fjäderdräkt är ett måste då
temperaturen ofta går ner mot 20-30 minusgrader, annars går det åt för mycket energi
till att hålla värmen.
Renen har t.ex. en vinterpäls med ihåliga strån som ger den en fantastisk
isoleringsförmåga (det vet alla som sovit ute vintertid med ett renskinn som underlag).
Större däggdjur som älg och ren lägger sig dessutom till med ett rejält fettlager
inför vintern.
Mindre däggdjur som lämmel och sorkar lägger upp förråd av frön och olika
växtdelar inför vintern.
| Fjällripa
i vinterskrud. Klicka för större bild. Foto: Susanne Backe. |
 |
Hare,
fjällräv, hermelin, vessla och ripa byter färg och får vit päls/fjäderdräkt om
vintern. Vit färg utstrålar mindre värme än mörk, dessutom utgör den vita färgen
ett förnämligt kamouflage.
För att komma undan sträng kyla övernattar hönsfåglar (ripa, tjäder m.fl.)
nergrävda i snön. De har också fjäderklädda ben och fötter.
Spara energi
För de större växtätarna älg och ren utgör vintern en svältperiod där maten
egentligen är för knapp, dessutom är närings- och energiinnehållet lägre i
vinterfödan. De minskar kraftigt i vikt under vintern. Upp till en fjärdedel av
kroppsvikten förloras, och det är inte bara fettreserverna som går åt, även
muskelmassan samt till viss del skelettet minskar i vikt.
Då födan oftast är otillräcklig är den viktigaste strategin för
överlevnad att spara energi, d.v.s. att förflytta sig så lite som möjligt vid
födosök och att stå still eller ligga ner resten av tiden. Under vintern ägnar t.ex.
älgen 3-4 timmar per dygn åt att beta, medan den på försommaren betar 16 timmar per
dygn.
 |
Älg
i Laisdalen i Arjeplogs kommun. Klicka för större bild. Foto: Walter Torfve. |
I fjällen
är födan knappare än i skogslandet och både renen och den fjällnära älgstammen ger
sig av neråt skogslandet till vintern. Älgen söker sig framförallt till de sälg- och
viderika älvdalarna, medan renen söker sig till områden rika på mark- och hänglavar.
Ett typexempel på dessa årstidsbundna vandringar är de stora ansamlingar av älg som
vintertid påträffas i Lilla Luleälvens dalgång mellan Jokkmokk och Kvikkjokk.
Snö – skydd för växter och djur
För mindre djur och för de flesta växter är snötäcket livsviktig som skydd.
Där markvegetationen är tillräckligt tjock och styv eller under rotvältor och fallna
stammar, bildas mellan marken och snön ofta ett hålrum, subnivala rummet. Tack vare
snöns isolerande förmåga är temperaturen närmast marken aldrig kallare än någon
enstaka minusgrad, även om det ovanför snön är 20-30 minusgrader. Smådäggdjuren,
sorkar och lämlar, tillbringar hela vintern under snön. I denna skyddade miljö lever de
av insekter, knoppar och upplagda matförråd av frön, skott och blad.
Björnen går i ide
Brunbjörnen som i praktiken är en växtätare lider också brist på föda
vintertid, så mycket att den inte skulle klara sig vintern igenom utan att gå i ide. Det
är viktigt att de bygger upp ett fettlager som räcker vintern igenom. Om hösten äter
björnarna därför bär i enorma mängder. Bär innehåller energirikt socker som lätt
omvandlas till fett.
| Björnide.
Klicka för större bild. Foto: Lars Olsson. |
 |
Brunbjörnen
saknas i områden där vintern är extremt lång. Där blir nämligen sommarperioden för
kort och björnarna hinner inte äta upp sig tillräckligt inför vintern. Dessa
förhållanden råder framförallt i stora delar av den arktiska tundran men även i en
del extremt nordliga skogar.
Mästare på att "hålla sig"
När björnen ligger i dvala sänker den sin kroppstemperatur med 4-5 grader och
ämnesomsättningen ställs in på att endast förbränna kroppens fettreserv. Eftersom
den inte äter något blir det heller ingen avföring. Fettet som förbränns innehåller
inte kväve (som proteiner gör). Därför blir det inte några slaggprodukter i blodet,
som kroppen behöver göra sig av med via urinen, utan allt återanvänds i ett kretslopp.
De små mängder vatten som bildas vid förbränningen avges med utandningsluften. På så
sätt kan en björn "hålla sig" utan att urinera eller släppa avföring i upp
till sex månader.
Om fettreserven framåt vårvintern tar slut börjar proteinet i musklerna brytas ner
och då bildas avfallsprodukter som måste renas från blodet och urineras ut. Då kan
björnen vakna till och urinera samt äta snö för att inte få allvarlig vätskebrist.
