De svenska
fjällens klimat är nederbördsrikt och svalt, men också långa perioder utan nämnvärd
nederbörd kan också förekomma. Variationen är stor och ofta lokal. Det kan regna
ihållande i en dalgång medan intilliggande dal kan ha uppehållsväder. Man förvånas
också ofta över hur fort vädret till fjälls kan växla. En klar och stilla dag kan
förändras på några ögonblick med piskande regn och kraftig blåst eller, vintertid,
snöstorm.
Den skandinaviska fjällkedjans läge bidrar i hög grad till att fjällvädret är så
omväxlande och nyckfullt. Ena sidan av fjällkedjan vetter mot en lång atlantkust
påverkad av Golfströmmen, medan den andra sidan påverkas av kontinentalluft från det
ryska inlandet, Men även topografin i sig har stor betydelse
för den lokala väderleken och klimatet på platsen. Den branta och storskaliga
topografin gör också att det förekommer vissa speciella väderfenomen som inte
återfinns i övriga delar av landet.
Det blir kallare och blåsigare ju högre upp på fjället man kommer. Dessutom ökar
årsnederbörden kraftigt med höjden över havet. Eftersom den dominerande vindriktningen
utgörs av vindar från väster är nederbörden störst i den västra delen av
fjällkedjan.
Nederbörd
Den höga nederbörden i fjällen, särskilt de västra delarna, beror på läget
nära Atlanten och att fuktig luft från Atlanten förs in över fjällkedjan. När luften
tvingas uppåt av fjällen kyls den ner och släpper sin nederbörd i form av regn eller
snö. När luftmassorna västerifrån passerat fjällkedjan har de släppt det mesta av
nederbörden över fjällen och området öster om fjällen sägs ligga i
"nederbördskugga. Ett klassiskt exempel på detta fenomen är Riksgränsen, med en
årsnederbörd på 1000 mm medan Abisko, ca 30 km öster om Riksgränsen, endast får 300
mm.
Sareks högfjäll är faktiskt det nederbördsrikaste området i Sverige med en
årsnederbörd på 2000-3000 mm. Öster om fjällkedjan, t ex i Jokkmokk, är
nederbörden relativt låg, knappt 500 mm per år.
Varför blåser det så mycket?
Avsaknaden av högre vegetation som träd och buskar på fjället gör att vinden
får fritt spelrum längs marken. Fjällkedjan, som går i nord-sydlig riktning, fungerar
som en tröskel för luftmassorna, som oftast kommer väster ifrån. Det som händer är
att den mängd luft som driver fram med vindarna trängs ihop i de trånga dalgångarna.
När luften trängs ihop ökar vindhastigheten och kan ibland bli mycket högre i
dalgången än på en slätt i samma väderlek. Denna effekt förstärks ytterligare av
att luftens tyngd drar ner luften på läsidan av fjällen.
Man kan jämföra effekten med vattnet i en älv. När älven bildar ett brett sel
rinner vattnet sakta, men precis vid utloppet ökar hastigheten på vattnet, när vattnets
väg trängs ihop av det smalare loppet.
Blåshål
Samma fenomen, fast i mindre skala, uppträder i djupa dalgångar intill större
slättområden och vid trånga passager i vissa dalar. Vid passagen pressas luften samman
som i en tratt varvid vindhastigheten ökar. På sådana ställen kan vinden uppnå
betydligt högre styrka än vad som råder i övrigt, t ex kan hård vind på slätten
övergå i stormstyrka när den tvingas igenom en sådan passage. Välkända exempel på
sådana "blåshål" är Suorva ovanför Stora Sjöfallet samt övre
Njoatjosvágge (Njåtjosvagge) och väständen av Sijddojávrre (Sitojaure), i Sarek.
Vintern
Om man definierar vintern klimatologiskt, d.v.s. som den period då dygnets
medeltemperatur understiger 0 ºC, sträcker sig vintern i de norra fjällen över mer än
halva året. På de högsta fjälltopparna i Sarek och Kebnekaise (Giebnegáisi) är det
vinter nästan året om. Om man går efter snötäckets varaktighet blir vintern ännu
längre. Den första kvarliggande snön brukar i låglandet, i t.ex. Jokkmokk, komma i
mitten av oktober och ligger sedan kvar till mitten av maj. Snön ligger alltså kvar i
sju månader. Uppe på fjälltopparna brukar snön ligga från september månad till
början av juli. Detta ger en snöfri period av endast ett par månader.
De kallaste platserna
De kallaste platserna under midvintern ligger inte i högfjällsområdet utan i
dalgångarna i östra fjällkanten eller västra delen av inlandet. Till exempel sjunker
temperaturen i den högt belägna Darfalavággi (Tarfaladalen), 1170 m ö h,
sällan under -25 ºC medan det i österut närbelägna Nikkaluokta. 470 m ö h,
inte är ovanligt med temperaturer neråt -40 ºC.
Detta beror på de temperaturinversioner som uppstår vid kalla högtrycksperioder
vintertid. På grund av den kraftiga värmeutstrålningen från marken och att kalluften
rinner ner och lägger sig i svackorna blir det kallare i djupa dalbottnar och på låga
höjder än uppe i högfjällen. Dessutom är högfjällen under större inflytande av
atlantluften. Två riktiga köldhål i Norrbotten är Vuoggatjålme i Skellefteälvens
övre dalgång och Nikkaluokta i Kirunafjällen där temperaturer kring –50ºC har
uppmätts. Båda platser ligger i en dalbotten.
Snön
Eftersom vindarna ofta är västliga kommer den mesta av snön att lägga sig i de
västra fjällen. Riksgränsen är ett känt "snöhål". Men ibland kommer
lågtryck från sydost och då kan det uppstå långvariga snöväder över inlandet och
den östra delen av fjällkedjan. Vid sådana förhållanden är det ofta fint väder i
västliga fjälltrakter såsom Padjelanta (Bádjelándda) och Riksgränsen.
Snödjupet är i medeltal drygt en meter framåt senvintern, då snödjupet når sitt
maximum.
Det blåsiga klimatet på kalfjället och avsaknaden av uppstickande vegetation gör
att snön driver lätt och packas av vinden. Skidföret är därför hårdare och
betydligt mer lättåkt än vad det är nere i skogslandet. Där är det ofta löst och
tungt före. Men vinden och den kuperade terrängen gör att snön fördelas mycket
ojämnt. På läsidan av kammar och åsar samt i svackor kan snödrev skapa flera meter
tjocka lager av snö, medan det samtidigt på krön och vindsidan av kullar kan vara helt
barblåst. Det är denna ojämna fördelning av snön som ger upphov till s k
snölegor och vindblottor.
Efter långvarigt snöfall är risken för laviner stor i brantare sluttningar. I regel
inträffar laviner främst i sluttningar med mer än 25 graders lutning och som har en
jämnt yta utan block och högre vegetation. De lavinfarligaste ställena är smala och
branta höfjällsdalar. Där är man inte säker någonstans då en lavin kan fortsätta
över på andra sidan dalgången.
Sommaren
På samma sätt som vintern i teorin definieras som den period då dygnets
medeltemperaturen ligger under 0ºC, definieras sommaren som den period då dygnets
medeltemperatur överstiger +10 ºC. Med denna definition blir det aldrig någon sommar
på kalfjället. Gränsen mot kalfjället, skogsgränsen, sammanfaller med gränsen för
en dygnsmedeltemperatur den varmaste månaden av +10 ºC. Ovanför skogsgränsen är det
alltså i genomsnitt under tio grader i juli månad, men det kan ändå tidvis bli uppemot
+20ºC under soliga dagar.
Den teoretiska definitionen av sommaren struntar dock fjällets växter och djur i och
livet spirar icke desto mindre på fjället "sommartid". Någon vår i sydsvensk
bemärkelse, en tämligen lång barmarksperiod mellan snösmältning och lövsprickning,
existerar inte längst i norr. Allt levande har bråttom under den korta snöfria delen av
året. Våren på fjället är en period på senvintern med skarsnö och gnistrande
solsken.
Sommaren är den snöfria perioden, fram tills nattfrosten sätter in på allvar. Det
är ungefär under den tiden som växterna har sin tillväxtperiod. På så sätt kan man
säga att sommaren på fjället åtminstone sträcker sig från lövsprickningen tills
höstfärgerna börjar pryda naturen i rött och gult, ungefär från början av juni till
slutet av augusti.
