Fjällväxterna har ofta
mycket svåra yttre betingelser att uthärda. Växtsäsongen är kort, underlaget är inte
stabilt på grund av tjälskjutning, frost och snöfall kan inträffa när som helst.
Vindskyddet är ofta dåligt. Fjällets växter har under årtusenden anpassats för att
kunna motstå dessa påfrestningar.
Du får inte vara rädd för att böja dig ner om du vill se fjällets växtlighet.
Vissa växter blir bara några centimeter höga på kalfjället. I björkskogen kan
däremot råda en nästan tropisk växtlighet längs bäckar. I områden med kalk i
berggrunden finner man den största artrikedomen bland de blommande växterna samt
merparten av rariteterna i fjällfloran.
Höjden över havet är ofta den faktor som är av största betydelsen, när det
gäller om en art, eller en grupp av arter skall kunna vara livskraftiga på ett ställe.
Med stigande nivå sjunker temperaturen med en halv grad per hundra meter, nederbörden
tilltar kraftigt, marken blir allt instabilare, jordtäcket tunnare och växtsäsongen
kortare.
Resultatet blir att vegetationen skiljer sig markant i
artsammansättning och utseende mellan olika höjdlägen. Växter som dominerar
fjällheden på lägre nivåer kan helt saknas några hundra meter längre upp på
fjällsluttningen. Gränserna är dock sällan skarpa i naturen utan växtsamhället
övergår gradvis i ett annat med ökande höjd.
Med artsammansättningen som grund delar man in fjällets växtlighet i olika
vegetationszoner. Längst ner finns fjällnära barrskogsregionen, som egentligen ligger
nedanför fjällens zoner, Sedan följer fjällbjörkskogen, den sk. subalpina zonen, och
därefter kommer kalfjället, som delas in i lågalpin, mellanalpin och högalpin zon.