| . SAMISK RELIGION
Förhållandet till
naturen var grundläggande för samernas traditionella tro. Naturen ansågs besjälad och
rådare vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med
naturens själar och gudar likaväl som med människorna i ens omgivning. Det var dessa
själar och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och t.ex. gav av
sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot deras
regler.
Gudavärlden
Den förkristna religionens värld befolkades av gudar och gudomliga väsen. Olika
naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs som gudomliga. De var
livgivande och hade både en god och ond sida. Solen, Biejvve, var en central
gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Till solen
offrades en vit ren.
Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken
grönskade och med sin pilbåge, Regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan
kunde också vara ond och rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för
att inte orsaka skogsbrand eller skada människorna eller renarna.
Månen, Mánno, var en gudinna och dyrkades vid nymåne, särskilt vid jultiden.
Då var det viktigt att det rådde stillhet och man fick inte syssla med sådant som
åstadkom buller.
Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká,
Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan.
Máttaráhkka gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. De
tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde om barnet skulle bli pojke
eller flicka och vakade över barnet och hemmet.
Offer
Samerna offrade av många anledningar, t.ex. för renarnas välstånd, för jakt-
och fiskelycka. för att övervinna sjukdomar och för att graviditet och förlossning
skulle gå bra.
Några offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra
platser för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma
flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma
arbetslag. Dessa offerplatser låg vid platser som utmärkte sig och ansågs som heliga.
Det kunde t.ex. vara ett fjäll eller en sjö.
På en del platser fanns heliga stenar eller trästoder, s.k. sejtar. I
dessa förkroppsligades de högre makterna. I närheten av och i kåtan ägde de dagliga
ritualerna rum. På varje plats där kåtan restes, restes också en offerbänk och i
eldstaden offrades mat och dryck till kåtans gudinnor.
Man offrade djur, främst renar, men även andra djur, fåglar, fiskar och
ibland husdjur från de nordiska grannarna.
Territorieanspråk och kyrkobyggande
I kampen om den territoriella makten i norra Skandinavien, Sverige-Finland,
Danmark-Norge och Ryssland, kom kyrkorna att spela en viktig roll. Bland annat genom
kyrkobyggande och församlingsgrundande kunde den egna nationens anspråk på området
hävdas. År 1602 beslutade Karl IX att kyrkor skulle byggas
på fem platser i Sápmi: Enontekis, Jukkasjärvi, Jokkmokk, Arvidsjaur och Lycksele.
Samtidigt förbjöds samerna att utöva sin tro och blev skyldiga att
inställa sig till kyrkplatserna vid särskilda helger för att erlägga skatt, bevista
ting och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. I slutet av 1600-talet
kom en period med en intensiv religionskonfrontation. För de som höll fast vid sin gamla
tro hotades med straff av olika slag; böter, fängelse eller dödsstraff.
Som ett led i missionsarbetet grundade staten också skolor. Den första skolan
för samebarn öppnades redan i början av 1600-talet. De viktigaste ämnena var
kristendomskunskap och bibelläsning. Kristnandet av samerna gick dock långsamt och 1723
startade svenska staten fler skolor på kyrkplatserna. Här skulle eleverna gå i två år
och sedan sprida kristendomen bland andra samer. Många undanhöll dock sina barn från
skolan.
1738 grundades Direktionen över Ecklesiastikverket i Lappmarken, med mission bland
samer som uppgift. Missionsarbetet intensifierades härigenom.
Tvångskristnande
Vad förbudet att behålla den egna tron betydde för samerna kan vi idag inte
veta. Men vi vet av tingsprotokoll att samerna försökte hålla fast vid sin gamla
religion. Den traditionella religionens ceremonier kunde de utföra där de befann sig.
Dessutom ansåg man att de samiska gudarna hjälpte till i det dagliga livet, både hemma
i kåtan och ute i renskogen, vid jakt eller fiske.
Den kristne guden ansågs däremot inte befatta sig med det vardagliga.
Den samiska religionen var dock tolerant mot den främmande religionen. Eftersom man redan
hade många gudar kunde man acceptera även den kristna treenigheten, som uppfattades som
olika gudar.
Det samerna reagerade mest emot var när missionärernas angrep förhållandet
till de döda förfäderna. I det samiska samhället var de döda förfäderna en viktig
del av familjen. Förfäderna ansågs ta del av de levandes göranden och låtanden. De
kunde orsaka bekymmer, som sjukdomar, men även vara till hjälp, genom att beskydda
anhöriga eller vakta deras renhjordar. Prästerna och missionärerna attackerade hårt
denna föreställning.
I den kristna världen fanns inte någon plats för den samiska
föreställningen om de döda. För samerna betydde tvångskristnandet ett stort ingrepp i
den egna kulturen, eftersom en viktig del av familjen plötsligt inte ansågs existera.
Det fanns också en rädsla för att tvingas överge sina förfäders tro. Man
menade att förfäderna levat i välmåga när de fritt fick bruka de gamla helgedomarna,
men sedan kyrkan börjat lägga hinder i vägen för förfädernas tro hade en allmän
fattigdom tilltagit.
Motstånd och religionsskifte
Trots hot om dödsstraff och böter lät många samer bli att komma till
kyrkplatsen i den egna byn eller flyttade iväg till andra samebyar, som låg längre bort
från kyrkans inflytande. Det finns många skrivelser från prästerna vid den här tiden
där de klagar på att samerna inte kom till gudstjänsterna.
Länge verkar det också som man fortsatte att tillbe sina gamla gudar samtidigt som
man besökte kyrkan och deltog i kyrkans aktiviteter. Eftersom de kristna kyrkorna var få
och låg långt borta, medan de samiska gudarna och ritualerna var nära människorna
kunde de två religionerna länge existera sida vid sida.
I och med den intensifierade missionen på 1700-talet verkar den kristna religionen ha
fått en allt större spridning. Deltagandet i gudstjänster och nattvard ökade. På
1800-talet svepte en kristen väckelse över det samiska samhället. Den kallas
laestadianismen efter sin ledare Lars Levi Laestadius. Denna kristna lära passade för
samerna och många anslöt sig till den. Element ur den samiska religionen har fortlevt i
folktron in på 1900-talet. |
